Bergslagen är ett område som utbreder sig över västra och norra Västmanland, södra Dalarna och östra Värmland. Gemensamt för de områden som kallas bergslagen är att där en gång i tiden sysslats med bergs- eller järnhantering. Själva ordet bergslagen har funnits sedan – åtminstone – slutet av tolvhundratalet. Benämningen har dels avsett kungliga privilegier och statuter som reglerat bergs- och järnhanteringen, och dels på ett lag av bergsmän med privilegier som arbetade i lag – tillsammans. I Sverige fanns 17 järnbergslager, en silver och en koppartbergslag. Den norra delen av Örebro län ligger i hjärtat av det område där järnbergslagsprivilegier förekom.
När vi avnjuter nordisk natur och landskap är det lätt att förledas tro att naturen fram till vår tid varit orörd, ”naturlig” och vild, samt att vi nutidsmänniskor är den första generationen som nyttjar och förändrar naturen på ett genomgripande och kanske förödande sätt. Då kan det vara intressant att fundera på hur århundradens – ja ibland närmare tusens års – bergsdrift och järnhantering, vattenregleringar, skogsbruk, industriellt nyttjande av naturresurser som mossar och grustag, förändrat vår natur.
Den intensiva järnhanteringen, mest intensiv mellan 1500-talet och fram till 1800-talets mitt, är idag historia, Nya skogar har växt upp och nya näringsgrenar ger människor arbete. Naturen, med sina otaliga minnen, där olika tider och verksamheter överlagras och fragmentariseras, finns där, som en relief åt våra rika naturupplevelser. Natur- och kulturlandskap flyter samman till ett. Det finns lika många sätt att upplöeva allt detta som det finns människor. Allt beror på bakgrund, kunskaper, erfarenheter, intressen – och möten med nya miljöer och människor.